SBU sammanfattning

Förekomst av högt blodtryck

Förekomsten av högt blodtryck (hypertoni) i Sverige kan uppskattas till omkring 1,8 miljoner personer, motsvarande 27 procent av den vuxna befolkningen (20 år och äldre). Hypertoni är lika vanligt hos kvinnor som hos män.

Av 1,8 miljoner vuxna med förhöjt blodtryck har

• 60 procent mild blodtrycksförhöjning (140–159/90–99 mm Hg)
• 30 procent måttlig blodtrycksförhöjning (160–179/100–109 mm Hg)
• 10 procent kraftig blodtrycksförhöjning (≥180/≥110 mm Hg).

Undersökningar visar att andelen behandlade personer i Sverige som når behandlingsmålet (blodtryck under 140/90 mm Hg) sällan uppgår till mer än 20–30 procent av dem som ordinerats blodtryckssänkande
läkemedel.

 

Ökad risk för hjärt–kärlsjukdom

Förhöjt blodtryck ökar risken att insjukna i kranskärlssjukdom, slaganfall och övrig hjärt–kärlsjukdom, som t ex hjärtsvikt (Evidensstyrka 1). Högt blodtryck ökar dessutom risken för utveckling av demens (Evidensstyrka 3).

En systolisk blodtrycksökning på 20 mm Hg eller en diastolisk på 10 mm Hg över nivån 115/75 mm Hg fördubblar risken att dö i hjärt–kärlsjukdom (Evidensstyrka 1). Denna riskökning är oberoende av andra riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom och är likartad för kvinnor och män (Evidensstyrka 1).

Kvinnor har en lägre absolut risk för hjärt–kärlsjukdom än män (Evidensstyrka 1). Blodtryckssänkande behandling medför dock samma relativa riskminskning för hjärt–kärlsjukdom hos både kvinnor
och män (Evidensstyrka 1).

 

Riktlinjer i olika länder

Det råder stor överensstämmelse mellan de riktlinjer för handläggning av hypertoni som publicerats under de senaste åren i olika länder. Riktlinjerna gäller i stort lika för kvinnor och män.

• Samtliga riktlinjer betonar vikten av att uppnå målet för behandlingen,
  i regel ett blodtryck lägre än 140/90 mm Hg, för patienter med diabetes och/eller njursjukdom lägre än 130/80 mm Hg.
  
• Samtliga riktlinjer betonar vikten av att beakta patientens sammanlagda
  risk för hjärt–kärlsjukdom och inte bara behandla blodtrycket.
  
• Samtliga riktlinjer rekommenderar vätskedrivande behandling (tiaziddiuretika) i låg dos som förstahandsmedel eller som ett av flera förstahandsmedel.

 

Ändrad livsstil är grunden för behandling

Det finns ett flertal olika livsstilsförändringar (fysisk aktivitet, viktminskning, kostförändring, stresshantering, rökstopp och minskning
av högt alkoholintag) som gynnsamt kan påverka riskfaktorer för framtida hjärt–kärlsjukdom med eller utan samtidig sänkning av blodtrycket (Evidensstyrka 1).

Livsstilsåtgärder kan minska behovet av behandling med läkemedel och ska vara basen i omhändertagandet av personer med högt blodtryck
(Evidensstyrka 1). Även för personer med högt blodtryck är rökstopp en prioriterad åtgärd, som kan medföra stora behandlingsvinster
(Evidensstyrka 1).

 

Farmakologisk behandling

Blodtryckssänkande behandling minskar risken för slaganfall, hjärtinfarkt
och för tidig död hos män och kvinnor med högt blodtryck (Evidensstyrka 1).

De olika grupper av blodtryckssänkande läkemedel som vanligen används i Sverige (tiaziddiuretika, ACE-hämmare, kalciumantagonister,
angiotensin-receptorblockerare (ARB) och beta-blockerare) ger en likartad sänkning av blodtrycket (cirka 10/5 mm Hg) när läkemedlen används separat (Evidensstyrka 1).

För enskilda individer kan effekterna av olika typer av läkemedel variera, varför byte av läkemedel eller tillägg av ett eller flera kompletterande läkemedel ofta behövs för att sänka blodtrycket tillräckligt.

För personer med okomplicerad hypertoni är de gynnsamma behandlingseffekterna på insjuknande i hjärt–kärlsjukdom likartade för terapi med de stora läkemedelsgrupperna tiaziddiuretika, ACE-hämmare, kalciumantagonister, ARB och beta-blockerare (Evidensstyrka 1).

Efter slaganfall minskar behandling med antihypertensiva läkemedel risken för hjärtinfarkt (Evidensstyrka 3) och återinsjuknande i slaganfall (Evidensstyrka 1). Behandlingseffekten är oberoende av samtidig
förekomst av hypertoni.

Hypertoni förekommer hos minst hälften av alla personer med typ 2-diabetes. Den absoluta effekten av hypertonibehandling på sjuklighet och dödlighet i hjärt–kärlsjukdom är större vid samtidig förekomst av diabetes (Evidensstyrka 1). Även den relativa behandlingsvinsten är större hos individer med typ 2-diabetes (Evidensstyrka 1).

Ett lägre nyinsjuknande i typ 2-diabetes har observerats hos personer under behandling som baserats på läkemedel som direkt påverkar renin–angiotensin–aldosteronsystemet (ACE-hämmare och ARB) i jämförelse med behandling baserad på tiaziddiuretikum i kombination
med beta-blockerare eller behandling baserad på kalciumantagonist
(Evidensstyrka 2).

Hos patienter med hög kardiovaskulär risk (många riskfaktorer) och samtidig typ 2-diabetes kan behandling med läkemedel som blockerar
renin–angiotensin–aldosteronsystemet också ge effekter på hjärt–kärlsjukdom utöver den tryckrelaterade effekten (ACE-hämmare,
Evidensstyrka 2; ARB, Evidensstyrka 3).

Blodtryckssänkande behandling motverkar utvecklingen av kliniskt relevant försämring av njurfunktionen (Evidensstyrka 1). Det är inte visat någon skillnad mellan olika blodtryckssänkande läkemedelsgrupper avseende långtidseffekter på njurfunktionen för patienter med mild till måttlig hypertoni utan samtidig annan komplicerande njursjukdom. Behandling av patienter med diabetes och nedsatt njurfunktion har inte granskats i denna rapport.

Hypertoni leder till en förtjockning av hjärtmuskeln. Blodtryckssänkande behandling minskar vänsterkammarmassan i hjärtat (Evidensstyrka 1). En sådan minskning är förenat med en lägre risk att insjukna i hjärt–kärlsjukdom (Evidensstyrka 2).

Läs hela rapporten på www.sbu.se

 

Uppdaterad 26 november 2008

Upp